idag fyllde faktiskt en av mina absolut finaste vänner sjutton år, bland annat en av mina äldsta vänner, det vill säga, barndomsvän.

jag har så otroligt många minnen med denna människa att det inte finns på kartan.

när johanna var liten, då kommer jag ihåg att hon var den personen som ville ha kontroll över allt, hon ville alltid bestämma och ha det bästa, och på det sättet var hon och jag exakt likadana på. 

vi båda ville ha det bästa, och älskade att tjaffsa om vem som skulle få det.

jag kommer ihåg det som om det vore igår, när jag stod där i kapprummet på mörtviksskolan, med en resväska runt axeln och väntade på att bli upphämtad av johanna och hennes familj.

vi skulle nämligen på utflyckt, till johannas andra hemstad, sundsvall, där vi skulle spendera några dagar i hennes stuga.

vi lekte mamma, pappa och barn i en av deras små stugor, och jag kommer ihåg hur coola vi kände oss när vi låtsades som att stugan var vårat hus.

och hur vi efter ett tag gick upp på vinden för att spela ett gammalt ishockey spel som stod där uppe och dammade, samtidigt som johanna berättade en massa historier om alla dessa råttor som fanns där uppe, och jag blev livrädd och ville inte spela nå mer.

när vi skulle sova så ville ingen av oss sova på den översta våningen av våningssängen, eftersom att det rycktades om att det fanns spindlar där upp, så vi låg bredvid varandra där nere och satte på en gammal julkalender på tv apparaten.

johanna somnade, och jag tyckte att det blev läskigt, låg där och försökte väcka henne, men det var omöjligt.

jag kommer inte ihåg perioden då vi slutade umgås, eller framför allt, varför vi slutade umgås.

men det var en dag förra året, närmare mot hösten, och vi hade inte umgåtts på några år, kanske alldeles för många, och spontant bestämde vi oss för att mötas på tåget som skulle ta oss till gröna lund, för att se på familjens spelning.

när vi träffades på perongen fnittrade vi lite först, men efter bara någon minut var det som om vi aldrig hade slutat umgås, vi liksom var dom där små flickorna igen, som var oskiljbara.

sen dess har jag kallat henne min vänn, ja, en av mina bästa vänner som alltid går att lita på, den som man vet att man kan berätta allt för, allt det där töntiga vi har gjort i våra år, alla konstiga kyssar och alla hemliga hemligheter.

förutom all denna text, så kan jag med enklare ord säga, grattis på födelesedagen johanna, jag älskar dig.