Eftersom jag är ledig denna vecka så har jag fått så himla mycket fritid till att bara vara för mig själv och inte göra så mycket, vilket jag inte alls har uppskattat hittills.

Som jag tagit upp så otroligt många gånger så saknar jag verkligen min passion för fotograferandet, det är verkligen en bit som saknas inuti mig och det märks.

Förr i tiden skulle jag ha blivit överlycklig över att vara ledig från jobbet så att jag skulle kunna ta fram kameran och springa ut till närmaste skog, men den där lusten är i stort sett helt borta.

 

Det är så himla många fina människor där ute som ger mig komplimanger kring mitt fotograferande alldeles för ofta för att jag ska förtjäna det och jag kan verkligen inte ta åt mig. 

Jag tänker inte sitta och säga att jag inte är bra på det, utan att jag faktiskt tycker att jag har ett öga för det, men jag är alldeles för rädd för att misslyckas för att kunna ta åt mig äran.

Mina vänner, främlingar och så vidare har många gånger sagt åt mig att starta en egen hemsida och ta mitt fotograferande till en högre nivå, men det går verkligen inte. 

Jag som person är alldeles för svag och mesig och när jag fått fotouppdrag så får jag oftare en klump i magen än fjärliar, just för att jag är så rädd för att inte leverera resultatet på topp. 

Men när jag väl står där med kameran i högsta hugg så finns fjärilarna där och jag uppskattar det så himla mycket, men sedan börjar allt om på noll igen tills jag ska fota nästa gång.

Jag blir verkligen avundsjuk på dom som verkligen vågar följa sina drömmar och ta för sig, vågar misslyckas.

Jag tror nog inte ens ni förstår hur illa jag kan ta vid mig, hur ofta jag gråter eller hur störd jag egentligen är, har varit.

 

Av den största delen av mitt liv, eller så länge jag kan minnas så har jag lidit av social fobi och panikångest. 

Den sociala fobin har jag tack och lov lyckats minska, ganska så rejält men jag har fortfarande en lång bit kvar.

För ungefär två år sedan vågade jag inte göra någonting på egen hand, speciellt inte gå in i affärer eller liknande själv, vilket jag minns hur jobbigt det var även för mina vänner och min mamma.

Min mamma kunde bli galen för att jag inte kunde gå in och köpa en mjölk eller något annat litet när jag ändå var i närheten av centrum, men det gick verkligen inte. 

En av mina vänner som även försökte hjälpa mig öva bort detta var Marlene och jag minns speciellt hennes mening ''Du ska gå in och köpa ett paket bindor så väntar jag på dig utanför'', bara för att det var något jag aldrig skulle våga köpa.

Sakta men säkert gick det framåt och ett halvår senare åkte jag för första gången själv till farsta centrum för att köpa en present till min kusin och hade min mamma på andra sidan telefonen hela tiden.

Det går liksom inte att förklara, man går runt och känner att alla kollar på en och det är inte den här ''åh jag är så snygg'' känslan, utan det är känslan av att man ser konstig ut eller kommer att göra bort sig.

Det tog även några månader för mig innan jag vågade gå in på systemet efter att jag hade fyllt tjugo, just för att jag var rädd för att personerna i butiken skulle kolla konstigt eller håna mig för att jag precis fick gå in på systemt. 

Det låter sjukt och jag önskar verkligen att jag kunde förklara det bättre, men det är lika svårt att säga det som det är att få ner i skrift. 

Så johanna, sorry för att jag inte köpte ut åt dig back then, hehe.

 

Att vara en sådan person som konstant är rädd för vad folk tycker och tänker om en, har absolut inga fördelar om jag får säga det själv. 

Så många gånger som man har fått rådet ''tänk inte på det'' eller ''strunta i det'' så önskar jag verkligen att det kunde vara så lätt och jag verkligen avundas människor som faktiskt är starka nog att strunta i de saker som inte bör betyda något.

Jag kan inte se kontrasten mellan dessa saker, dessa saker som de flesta inte ens skulle lägga ner energi på att bry sig om och de saker som kanske är lite mer värda att bry sig om, det gör alltid lika ont för mig. 

På kvällarna är ångesten som störst och jag har alltid haft problem att somna på grund av den.

Att lägga mig i en säng på kvällen har aldrig varit en höjdpunkt för mig, eftersom jag vet att jag kommer ligga och grubbla och trycka ner mig själv för allt genom himmel och jord. 

Kommer jag inte på något pinsamt eller dåligt som har hänt i veckan så finns det ju alltid något som hände för ett, tre eller fem år sedan.

 

Tårar, jag vet inte ens vart man ska börja.

Jag gråter konstant av allt, när som helst och var som helst, glädjetårar som sorgsna tårar.

En söt video på facebook, tårar. Ser jag några slåss, tårar. Känner jag mig dum över att jag råkade (ovetandes) kolla lite snett på den äldre tanten på perrongen, tårar (vilket förövrigt hände förra veckan, haha). 

Det är helt enkelt en sådan grej man får stå ut med, men jag är väl ändå glad att jag har så pass stort medlidande som jag har och att jag inte tycker om att skada folk, fysiskt som psykiskt. 

Jag vill helst vara vän med alla och som den konflikträdda personen som jag är så håller jag mig nästan alltid utanför att behöva bråka och det är jag glad för.

Men, nu har jag skrivit av mig lite mer än vad jag planerade i början, men det känns faktiskt skönt eftersom jag gjorde det rätt regelbundet här på bloggen förr i tiden, så vi hörs när vi hörs och puss på er som fortfarande håller ut här på bloggen med mig!

Jag har tyvärr inga nya bilder att dela med mig av, så en några veckors gammal cinemagraph får duga.

Igår fick jag ett nytt jobb, vilket betyder att jag i stort sett är boende i södertälje nu.