jag är så trött, så otroligt trött på mina hemska tänder som aldrig vill göra mig gott.

ni förstör mig, ett par tänder förstör mig innefrån och ut.

jag är trött på denna ständiga smärta, att inte kunna äta vad man vill när man vill.

jag är trött på att aldrig våga le frivilligt, eller att våga skratta utan att snabbt få fram min hand framför, jag skäms, jag skäms verkligen över mina tänder och mitt hemska leende.

varför är inte mina tänder raka och fina som de flesta andra, varför kan aldrig jag le på kort.

jag är trött på att gråta tills jag inte får ut nå mer luft ur mina lungor, tills det känns som att jag tappat andan helt och hållet.

jag blir slut i hela kroppen av att behöva knaka massa piller som inte ens hjälper.

jag är så arg över att ingen läkare har velat hjälpa mig i alla dessa år såsom jag har bönat och bett, att jag nu som snart artonåring får reda på att jag skulle behöva operera om hela käften för att kunna äta, tugga eller ens bita ihop normalt.

jag är livrädd för att gå tillbaka till denna där tandläkarstolen och den hemska lampan ovanför, jag är livrädd för att känna av den smärta jag fick känna av idag.

jag har aldrig haft så ont, skrikit för att jag har haft så ont, klämt sönder någons hand så hårt för att det gjorde så ont.

jag är rädd, livädd för vad jag skulle behöva gå igenom för att få normala tänder, eller ett normalt bett.