varför har man denna ångest, varför är man så otroligt jävla rädd. att ligga sömlös varje ensam natt börjar bli tröttsamt, otroligt tröttsamt. att ha en klump i magen och att ha ett tungt stenblock över sig börjar bli utmattande. att få panik och känna att livet kommer gå åt helvete är tragiskt. det är en vana. varför sköter jag inte skolan, varför är jag så sårbar, varför bryr jag mig så mycket om alla andra, varför är det så svårt att vara sig själv. hur många fler stirra-upp-i-taket nätter ska det bli, hur många gånger ska man känna sig oduglig, hur många gånger ska man skolka, hur många gånger ska man känna en smärtsam saknad. varför skriver man sånna här texter officielt, det vet jag inte.