sitter här kl halv 1 och har världens ångest, kan inte ens känna av min trötthet pga att mitt huvud är inne på helt andra spår.

jag har blivit en sån annorlunda person sen jag började i gymnasiet.
har blivit svagare, deppigare, MER EMO ;pppPPP, ahaha nej okej back to deppinlägget.
nejmen har helt enkelt blivit en helt annan person.
det är alltid något som ger mig en såndär klump i magen,  så att det känns som att man ska spy av skamhet fast det inte ens är något man har gjort.
har alltid varit så att jag lägger mig i sängen med något jobbigt i magen som påvärkar mina känslor som jag kallar för klump i magen, men har aldrig fått det lika ofta som nu.
det är nog bland den värsta känslan i världen, klump i magen alltså.
det är så många blandade känslor på sammagång så det verkligen gör ont ihjärtat.
känns som att man gjort något fel, börjar ångra saker som man inte borde, känner sig hatad av massor.
jag vill inte vara den personen som någon hatar, vill inte få någon att hata mig.
för jag vet att det tar kol på mig, jag är inte tillräckligt stark för att ha haters, och det suger.
aldrig varit den självsäkra tjejen som inte bryr sig, aldrig. och kommer troligtvis aldrig att bli.
blir verkligen helt tom innuti när mamma säger att jag förändrats och när hon börjar gråta för att jag är så nonchalant emot henne, vem vill få sin mamma att gråta hela tiden?
du är den finaste och den personen jag älskar mest i hela denna värld, personen jag aldrig skulle kunna klara mig utan.
önska att jag kunde hjälpa till dig mer hemma och spendera mer tid med dig istället för att sitta inlåst på mitt rum.
men ibland så orkar man inte vara social, jag orkar inte vara social.
har nu förtillfället ångest över om jag kommer att få åka till p&l, siesta, hur den här sommaren kommer vara, hur många ig:n jag kommer få osv.
inget känns stabilt just nu, känns som att allt någondag snart kommer att rasa.
gråter för absolut ingenting och allting hela tiden, båda av negativa och positiva saker.
säger älskling något fint så börjar jag gråta, säger någon något elakt börjar jag gråta, vafan vill mina tårar mig.
klarar inte av att vara ensam längre, har blivit för bekant med att ha någon hos mig ofta, såfort jag ska sova utan beb så är mitt huvud sådär jättejobbigt och vill få mig att tänka på dåliga saker.
jag hoppas verkligen att den här sommaren löser sig och allt blir på ett ungeför som jag planerat och vill att den ska vara, huvudsaken är att den kommer att spenderas med älskling.
struntade i allt nu till slutet och skolkade den mesta delen, vad hände?
jag älskade skolan, tills jag helt plötsligt tyckte det var det värsta stället i världen.
men jag har lovat mig själv att jag ska ta tag i allt i 2an, då jävlar får jag sköta mig och sluta upp att tönta mig.
tror inte någon har läst hit ner men det spelar inte mig någon roll, skriver det mest för min egna skull.
när folk skriver sånna här inlägg och sedan skriver typ ''skriver inte för att ni ska läsa'' tänker jag typ, varför skriva det in public dårå? men det är faktiskt jävligt skönt att skriva av sig och att det kanske finns någon där ute som tar sin tid åt att läsa töntiga problem och faktiskt bryr sig.
nu håller det här inlägget på att bli för långt så lika bra att jag stannar upp innan jag har skrivit en hel bibel.