jag hatar, hatar, hatar, hatar sömnlösa nätter, ni är inte bra för mig, inte alls.

jag förstår inte varför jag ska vara en sådan expert på att plåga mig själv, gång på gång när man egentligen borde ha fullt upp med en massa fina drömmar istället.

det hackar till i magen, och igen när jag tänker, det är liksom som att jag hugger mig själv, med mina bara tankar.

hur kan jag bry mig så hemskt mycket om saker som hänt för år sedan, eller för någon vecka sedan, hur jag kan påverkas så mycket att sådant jag ångrar, sånt som egentligen kanske inte borde skett, men som skedde.

sådant som jag ligger och gråter mig till sömns för är sådant en annan person skulle skratta åt, glömma bort och gå vidare över på någon sekund, men sånt kan inte jag, inte lilla jennie.

jag ser framåt i tiden och oroar mig för skolan, för all press och för allt som jag egentligen borde ha hållt på med under min tid ifrån skolan, men det är liksom för mycket, det går liksom inte.

jag borde må så bra, jag har träffat otroligt fina människor de senaste året, och jag har kvar dom som jag verkligen behöver, världens bästa mamma och världens finaste pojkvän som jag vet skulle göra allt för mig, i princip.

men ändå så är det alla dessa små negativa saker som tar över alla stora positiva saker jag har i mitt liv.

det är väl klart att man inte får världens bästa självkänsla när man har varit smal som en pinne, liten och blivit nertrampad och retad den största delen av sin barndom, men det är inte mänskligt att fortfarande kunna ta åt sig så mycket som jag kan göra.

jag önska att jag bara kunde släppa de saker som tynger ner mig, som får mig att må som dåligast när jag som minst borde.

man lär sig av sina misstag, eller hur är det man säger, borde nog ta lärdom av de kloka orden medans jag fortfarande är ung och har råd med alla dessa ''misstag''.