nu var det på tok för länge sedan jag förklarade min kärlek till dig mattias, och det kan jag ju faktiskt kunna göra om och om igen.

om tre månader har jag fått träffa dig nästan varenda dag i två år, både på gott och på ont, och jag ångrar inte en sekund jag har spenderat vid din sida, aldrig i efterhand.

jag vet att du hatar mina ''tänk dig vad coolt att'' meningar, när jag ska flumma mig runt på ord som är oförståeliga, såsom livet, rymden, jorden, val och allt sammanlagt, men tänk om jag inte hade gjort de pinsamma jag gjorde mot dig, jag menar att puffa dig på facebook för att du var lik justin bieber, tänk om du inte hade skrivit till mig efter några puffande fram och tillbaka, tänk om.

jag tackar ebba som en gång i första ring fick upp mina ögon för dig genom att peka på dig när du gick förbi i korridoren, och hur vi satt och fnittrade på engelska lektionen längst bak i klassrummet i samma sekund som jag efter lite sökande efter mod puffade dig. 

du blev min fiende, sedan blev du min bästavän, och är det än idag, så många gånger jag faktiskt inte hade vetat om vad jag skulle ha gjort utan dig, vare sig det gäller att tvinga dig att åka och köpa en pizza till mig eller allmänt alltid finnas där. 

vi är ju så olika, du och jag, och det har vi alltid varit, vi tycker liksom olika om saker, stil, smak, musik, sysselsättningar med mera, men det har faktiskt aldrig gjort att jag har förlorat en enda känsla för dig, visst kan vi ha blivit arga i vissa stunder och så, men det har aldrig gjort oss mindre kära. 

jag har aldrig kunnat vara mig själv mer än vad jag kan med dig, och det är jag säker på, vi är liksom så öppna för varandra, och det vet vi ju att folk till och med har påpekat, och ibland kanske lite för öppna.

även fast vi bokstavligen har bott med varandra i ett och ett halvt år nu, så längtar jag efter att få börja mitt liv med dig, växa upp och bli vuxnare tillsammans, även fast än jag ibland kanske är lite dålig på att visa det.