21.04.2012 - mobilbloggning/ångesttankar

Det är sjukt egentligen hur man kan vara så sjukt beroende av någon, och då menar jag så beroende att man tror att hela världen går under när det sägs hejdå och att det slutar med att man ligger under täcket med gråten i halsen och hjärnan på en helt annan planet. Att man behöver en person så mycket att bara ett hejdå låter som att man aldrig någonsin kommer att ses igen. Hur töntigt det än må låta så känner jag mig tom när jag måste vara ensam, hur kort tid det än handlar om, så jävla töntigt ensam att jag inte kan sova, ha någon ork till annat, få ångest eller tänka på det mest onödigaste som bara jag kan. För det är nämnligen så att jag är just så töntig, jag är så kär att jag inte vet vart jag ska ta vägen, bokstavligen. Att jag faktiskt är så kär att jag känner mig som en idiot, att jag är så otroligt osjälvständig att det inte ens går att finna några ord för det, en sjuk jävla sjukdom snarare. Men hur ofta jag än säger det, så är jag så glad för att jag har just dig, vid min sida, dag ut och dag in, att du står ut med mig just nu när jag inte tror att någon annan skulle göra det. Att du ger upp rätt så mycket bara för att jag på något konstigt sätt behöver det. Jag vet att jag absolut bara är för mycket ibland, och verkligen drar dig igenom ett rent helvete, men jag är verkligen så tacksam över att du låter mig göra som jag gör. Jag ska verkligen försöka att klara mig på egen hand, för det är inte hälsosamt att vara så beroende av att behöva en person. Men jag ska försöka, för jag älskar ju faktiskt dig Mattias, mer än du anar.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0